Nu var det länge sen jag klev in här och skrev nåt! Mycket virrvarr i huvudet av att jobba heltid och vara gravid – kliva upp och köra till jobbet är en lika stor utmaning varje dag, när man helst vill sova till tio!
Vi fick titta på bebin en gång till för en vecka sen då jag var nästan 24 veckor. Då mättes det igen och allt var som det ska, det var fortfarande en tjej (haha!) och hon följer utvecklingskurvan som sig bör. Dock verkar det som hon har fått en konstig gen ifrån sin farmor, en liten grej som inte gör nånting alls: både farmor och hon saknar tydligen det nedersta revbenet! Vi får väl se sen om det stämmer, när vi kollar henne igen om fyra veckor. Enligt både farmor och läkaren är det inget som syns utifrån, eller som spelar nån som helst roll. Som läkaren dessutom påpekade – förr i tiden så opererade ju kvinnor bort sin nedersta revben så de skulle se smalare ut!
Det är en till tjej i kyrkan som är gravid och hon ska ha sin pojke bara 4 veckor efter mig! Ska bli spännande att se sen, när vi har varsin liten bebis!! 
Jag är så glad för det, för det är hennes första också. I förra församlingen så fanns det massor med barn och gravida mammor som väntade sina andra eller tredje barn. Så jag kände mig rätt utanför, ”icke-gravid” som jag ju var då! Här där vi bor nu har vi faktiskt mestadels snälla, goa gamla tanter… 
24 veckor här, det har precis börjat synas...
Halloween kom och gick, vi såg flera utklädda ungar. For till kyrkan på kvällen och umgicks ett tag, fikade och åt lite godis. Barnen gick sen en ”trick or treat”-runda på parkeringen, som de då kallar ”trunk or treat”. Folk hade dekorerat de öppna bagageluckorna (trunks) med ljus, spindelväv, pumpor och skelett. Jag blev varskodd att om nåt år så blir det automatiskt min tur att vara med, då vi har barn! Då måste jag ordna med utklädningsdräkter osv… Men än så länge är hon ju i magen, så vi tar det som det kommer! På Valentin-dagen är det tänkt att hon ska komma, hoppas hon håller datumet!
Åssa gick man på en liten influensa! Jag tror detta är första ggn i mitt liv som jag vet exakt vem den kom ifrån också! En arbetskompis var jättesjuk vilket vi kunde höra i en telefonkonferens på måndagen förra veckan då hon jobbade hemifrån. Hon sa till alla att ”den här förkylningen vill ni verkligen inte ha på kontoret!!” Feber, ont i halsen, osv.
Så hade samma person mage att komma in på jobbet dan därpå! Jag blev helt chockad när hon kom till mig och frågade om vi hade näsdukar!! Jag hann inte täcka över ansiktet eller nånting och så var det tydligen kört. Tre dagar senare bröt det ut och flera andra på jobbet hängde på. Tror ni man blir ilsk, eller!! Dom som har möjlighet att jobba hemifrån ska väl inte behöva komma in på jobbet och sprida virus..!
När man är gravid känns det extra jobbigt med ytterligare en påfrestning för kroppen. Jag kämpade på i några dagar men imorse var det alldeles för jobbigt att ta mig ur sängen så jag ringde in sjuk. Då får man ta ut en semesterdag – jag har typ 20 timmar betald ledigtid att ta ut, inga sjukdagar. Inte ovanligt för Amerika. Men nu ska jag se om jag inte också kan få en laptop så att jag kan jobba hemifrån då det behövs. Och om de då säger att jag inte har de kvalifikationer för detta, ska jag be om att få lära mig det jag behöver för att bli kvalificerad!
Som det är nu så jobbar jag på en tjänst som är betydligt lägre (ganska meningslös i många fall) än de tjänster jag haft tidigare, men jag fick ju glatt ta det jag fick, det är iallafall bra betalt och ganska nära hemmet. Med tanke på de 15 miljoner arbetslösa amerikaner så är jag väldigt lyckligt lottad, om än just nu väldigt trött och febrig med en liten bebis sparkandes i magen (som jag ser SÅ mycket fram emot att få träffa)!!
…vilken mage jag har fått! Och dom där två på övervåningen slutar tydligen inte heller att växa, känns väääldigt konstigt med så snabba förändringar i ens egen kropp. Fast – vaddå ”egen” kropp!? Nu är det tydligt att det inte är bara min kropp längre, för nu får jag plötsligt inte sova på magen längre för då börjar nån därnere att banka så att jag vaknar!! 
Hände senast imorse!
Kläder för en växande mage finns det verkligen inte gott om här. H&M har inga mammakläder, som dom ju borde ha. Till slut hittade jag två par mammabyxor på Target, ett par svarta och ett par bruna samt ett par jeans på GAP Kids… Ska jag nu klara mig på tre par byxor i fem månader? Om jag ändå hade fått vara i Sverige eller i Holland för att shoppa mammaplagg!!!
Ha de!
Här är vi på väg till IKEA: jag, maken bakom kameran och bebben gömd i magen. Jag är precis 19 veckor här och tycker det känns svårt med att plötsligt gå omkring med en stor mage. Och större måste den ju bli om vi ska kunna få en frisk bäbis!!
Shorts och byxor kan jag inte knäppa längre, det är säkerhetsnålar och annat som förlänger användandet av kläderna. Blev så paff att en kjol som alltid varit stor i midjan inte ens går på längre, så jag måste allt börja se mig om efter bättre kläder!
Besöket på IKEA ledde till inte så mycket mer inköp än lite köksgrejer denna gång. Vi kollade på bokhyllor och fastnade för en sort med glasdörrar, men själva inköpet gjorde vi via Craigs list, för mindre än halva IKEA-priset! Och så slapp vi montera ihop den också… Glasdörrarna köper vi senare direkt från IKEA.
Via Craigs list hittade vi också en fin bäddsoffa i ljust trä som vi handlade av en tjej i Westwood för bara 150 dollar. Denna var ett år gammal, och en ny sådan skulle ha kostat ca 600 dollar. Det är såå skönt att ha soffa hemma igen! Vi har ju fått leva utan soffa i några månader eftersom vi gjorde oss av med den gamla innan flytten. Man ska allt få vara utan saker ibland för att senare uppskatta det så mycket mer!!
Bäbisen i magen uppskattade nog laxen jag käkade på IKEA-restaurangen… Så gott och nyttigt! Maken har inte fixat till spisen än så att vi kan ta in den, men när det sker så kanske det blir tillagning av fisk hos oss?? Jag som inte lagat annat än vegetarisk mat i så många år kommer knappt ihåg hur man gör längre. Tips emottages gärna!
Imorse vaknade jag dessvärre med samma lessenhet! Det är hormoner, precis som de som blir griniga när de har mens blir jag nu tydligen. Varje dag. På jobbet var det dock inte precis som vanligt idag! Jag skulle till damrummet (som det ju kallas här) och utanför hade ett bokföretag gjort iordning en liten bokmarknad. En tredjedel av böckerna var barnböcker och det fanns även en massa fina mjuka leksaker till små barn. Det fanns också ett fint litet ”akvarium” som ser ut som en upplyst datorskärm med fiskar som simmar omkring som jag tyckte var läcker. När jag såg allt det där kände jag att jag ville köpa till just vårat barn, men… hon är ju inte här än!
Jag fick en lapp om bokmarknaden och gick sen in på damernas och kunde inte hålla tårarna borta när jag väl stängt om mig. För jag vet ju inte hundra procent garanterat att vi ska få ett barn, som vi såå gärna vill ha. Jag kunde se mig själv bläddra och läsa högt ur dessa böcker för vår dotter, men kommer det verkligen att bli så den här gången?? Jag bad en tyst bön (gör jag ofta i tankarna) att få känna att hon verkligen lever och kommer att få vara med oss.
Tillbaka vid skrivbordet kollade jag på lappen jag fått. Tydligen skulle det bli en lottdragning senare på eftermiddagen där en vinnare skulle få välja ut en sak från marknaden. Jag kände att jag borde vara med och gick över med lotten till samma kille som gett mig lappen, och frågade vart jag skulle lägga den. ”Ge den till Jim”, sa han, och han påpekade med ett stort leende till denne Jim (ägaren av bokföretaget) att: ”I hope this lady wins!”
Efter min lunchsovpaus (jag äter vid skrivbordet numera så att jag kan gå och sova en timme under lunchen) så satte jag mig återigen vid datorn och pysslade med arbetsordrar och sånt. Så ringde telefonen och det var min (okände) kollega Frank, som lät mycket glad att meddela att jag var utsedd som vinnare av lottdragningen! Jippi! Så nu fick jag gå och välja precis vad jag ville ha!
Ingen av vuxenböckerna föll mig direkt i smaken. Det fanns en massa matlagningsböcker, men inte av den typ jag skulle behöva. Jag såg ett par lustiga kokböcker om hur man plagierar olika kända snabbrestaurangers maträtter och ett par andra om hur många kalorier det finns i restaurangmat! Gissa vad jag valde…? Något som jag tror att även dottern, när hon kommer, kommer att tycka är kul att ha som nattlampa i mörkret! Så tror ni inte att det kanske fanns någon däruppe som ville trösta mig en dag som denna ändå??
DESSA KATTER… (och söta är dom ju)
Imorse blev jag först väckt av maken, slumrade till igen och blev sen väckt av katten. Hon gjorde samma sak igårmorse: om det tar för lång tid för mig att kliva upp så tycker hon att hon måste se till att jag verkligen vaknar! Givetvis har det ett speciellt syfte för henne – hon hoppas på frukost nr 2! Och katter är som ni säkert vet begåvade med riktiga skådespelartalanger. Med huvudet på sned, små tårögda ögon och därtill ömkliga mjaaaoo vill de övertyga den ene av oss att den andre ”glömt” mata dem! Många ggr lyckas de dessutom och de passar såklart på medan den som redan matat dom sitter i telefon eller är upptaget med nåt annat…
DEPPI’ IDA’… (saknar nåt!)
Annars så var det inge kul att vakna imorse och känna mig deppad utan att riktigt veta varför. Graviditeshormoner, givetvis, men jag tror jag saknar mitt gamla liv i Holland ganska så mycket, där jag levde i fyra år innan jag hamnade i USA. Det var så ”lätt” där på nåt sätt. Samma typ av inkomst som räckte till så mycket mer, än här. Fast det kanske mest berodde på att Holland hade högkonjunktur medan jag bodde där?? Jag kunde åka till Paris över en helg, till Frankfurt en annan och till London en tredje helg. Med tåget! Så billigt och enkelt det var, ofta dessa små erbjudanden att utnyttja! Dessutom slapp man ofta ta bilen, utan kunde cykla till affären utan att riskera att bli påkörd, eftersom deras cykelbanor är helt fantastiska (typ det mjuka underlag man använder på tennisbanor), medan de i princip helt avsaknas här i Kalifornien.
FLYGA MED BEBIS? (Fast först må hon ju komma!)
Till Sverige kunde jag åka varje år med SAS Fly Home Club där man samlade poäng och fick billiga erbjudanden. Dom har ingen flyga-hem-klubb för oss svenskar i Kalifornien, så det kostar rent skjortan att lämna denna världsdel! Så nu sparar jag och laddar inför en resa till hemlandet kring juli/augusti nästa år och hoppas att pengarna inte återigen ska behöva läggas på nåt annat innan dess… Det ser ju ut som vi ska bli föräldrar i vinter så undra hur det ska gå att ta med sig en 6-månaders liten bäbis på flyget??
ÅSSÅ DESSA INDIER… (Sorry, but it is true!)
Kanske man skulle ta AirIndia igen som går straight från LA-Frankfurt…. det stinker nåt enormt på det flyget av alla kryddätande/fisande indier så om de skulle klaga på babyskrik skulle jag säga att det inte är nåt lättare precis med deras krydd-fisar spritt över hela planet! Att det kanske är därför hon inte kan sova! Ni som aldrig åkt med ett indiskt plan have NO idea!! Igår på ett timmeslångt möte blev det väldigt jobbigt då jag hamnade mellan två indier som tydligen inte har en aaaning om hur de stinker kryddor, speciellt svårt för undertecknad som sedan hon blev gravid mår illa av starka dofter… Men vad gör man?? Helt normalt i deras kultur att lukta starka kryddor, ju… Dock är ju indisk mat väldigt gott, men jag tror inte man ska äta det tre gånger om dagen bara….
Idag blev det sovmorgon till halvtio, sååå skönt! Jag hörde fåglarna sjunga utanför fönstret för första gången på över en vecka, sen bränderna började. Och är dom tillbaka, då måste luften vara rätt bra nu!
Det blev inköp av ett kabelmodem via Craigs list idag så att vi ska kunna koppla in telefonen och faktiskt ringa gratis till Sverige! Vi har inte fått det att fungera än, men ska pröva vidare imorgon. Efter detta inköp blidde det lunch på IKEA… och lite testning av olika bäddsoffor… Hittade dock ingen som passade både plånbok och smak så vi ska kolla in ”Living Spaces” istället nån dag framöver.
En knäpp grej hände på IKEA då vi träffade på värsta ljugpottan! Medan vi satt och åt uppe på matserveringen såg jag en man komma och sätta sig vid ett litet bord bakom. Jag kunde direkt se på hans anletsdrag att han inte var amerikan, utan svensk. Dessutom klädde han sig inte i typiskt amerikanska kläder, dvs ingen T-shirt som alla andra utan istället skjorta till shortsen. Sen såg jag hur han vant åt med gaffeln i vänster hand och kniven i höger och plockade upp maten på gaffeln exakt med det bordsskick som vi gör i Sverige. Så äter ingen här i USA, utan på restauranger får man mestadels bara en gaffel utan bordskniv. T.o.m. kniv-och gaffelstället på IKEA indikerade detsamma: bordsknivar fanns i mängder medan bara tre gafflar fanns kvar när jag sökte bestick…
Iallafall. Vi stötte på samme man igen nere på matshoppen, där vi köade precis bakom honom. Medan jag for på damernas så tog min man tillfället i akt att prata lite svenska med honom och sa glatt: ”Hej, varifrån Sverige kommer du?” Min man hade verkligen inte förväntat sig att då få höra: ”I don’t speak Swedish!” med en snörp på munnen och med tydlig svensk accent och oväntad kyla… Om jag ändå hade varit där just då, då hade jag ifrågasatt hur han isåfall kunde förstå att det var just svenska som min make hade pratat! Helt sjuuukt! Karln var definitivt svensk och han förnekade det! Han hade dessutom plötsligt himla bråttom ut ur butiken efter han fått sitt betalat…
En rätt liknande sak hände när vi var i Sverige. Jag väntade i bilen så att min man skulle få testa sin svenska helt själv när han skulle gå in i en fotobutik i Umeå och hämta ut våra framkallade foton. Han gick in utan ett ord och skulle precis öppna munnen och säga ”Jag vill hämta ut foton” , när expediten plötsligt tilltalade honom direkt på engelska och frågade: ”Do you have photos to pick up?” Ja, tror ni min man blev både besviken och överraskad, eller vad?! Tydligen syntes det lååång väg att han var amerikan…
För så kan det vara, ibland vet man bara att nån är svensk eller amerikan, eller en mamma eller vad som helst! Men maken borde kanske ha påpekat till expediten: ”Jag pratar inte engelska!”
Igårkväll innan vi somnade diskuterade vi huruvida det fanns nån nytta med att vara så överkänslig mot dofter nu när jag är gravid och lider av alla möjliga aromatiska ting… Jag mår direkt pyton när jag t.ex. känner lukten av tortillachips, som maken fått för sig att käka på senaste tiden… Eller hans aromatiska snabbsoppor! Usch…
Iallafall, varje natt så blir det i snitt två-tre oundvikliga toabesök innan morgontuppen gal. Jag hade väl sovit nån timme efter det andra toabesöket och vaknade vid fyratiden av att min superkänsliga näsa upptäckte brandlukt! Vi stängde alla fönster och därigenom slapp vi få in brandrök redan innan det hade blivit värre!
Så imorse tackade jag mitt känsliga doftsinne för att det varnade mig i god tid och tillät oss vakna upp i ett rökfritt hem! Ute är luften vit, men släpper ändå igenom solljuset. Jag öppnade ytterdörren för att känna efter, och det ÄR verkligen stinkigt där ute!! Som att vara vid en enorm valborgsmässobål eller nåt. Det brinner lyckligtvis inte här, men några mil bortöver, uppe i bergen. Pga alla berg så stannar brandröken i dalen, dvs i San Fernando Valley där vi ju bor.
Och stackars alla dessa brandmän!! Igår hade dom tämjt elden till 45% och nu har den spridit sig så mycket att siffran är nere på bara 5%! Måste därför visa en bild på en av de hårt slitande hjältarna… (och det skadar väl inte att han är snygg dessutom?? Hihi!)
Nu börjar det bli svårt att dölja fläskmagen som kommer till! Ja, det känns ju bara som en fläskmage än så länge innan man kan känna att det faktiskt är nån därinne. Lyckligtvis har jag ett par grå H&M byxor (snygga, med riktigt långa byxben också!) som har en fenomenal knäppning som sitter under magen så det inte trycker på! Dax att kika vad mer H&M kan ha för mig…? Jo jag kan nog dölja detta på jobbet i kanske 6 veckor till?? Eller hur fort växer en mage egentligen? Det är ju ingen som tror på att jag är strax fyra månader gravid!
I lördags hann jag med en babyshower för en kompis vars mor arrangerade den 2:a babyshowern för henne! Hur lurigt är inte det, säg? Så får man gratis saker, man behöver bara skicka ut inbjudningskort och köpa in lite småpajer, bagels, cream cheese och muffins till de inbjudna! Och självklart bjuder man inte in samma gäng bägge gångerna heller!
Aaaahhhh, jag tycker det är konstigt! Vi får väl se om någon vill hålla en babyshower för mig sen nån gång?? Det är ju stark tradition här i Staterna, men jag har ju ingen familj här, inte ens från makens sida har vi familj. Dom bor i Phoenix, nämligen… L Men på nåt sätt ska vi väl få ihop de grejer vi behöver, innan det är dags nästa år: bilbarnstol (dom måste man köpa nya för säkerhetens skull), barnvagn (behöver ju en sån man lätt kan jogga med), vagga och så alla dessa smågrejer som en bebis ska ha! Vad nu det är??? Jag har knappt nån aning…ärligt talat.
Men annars är Californialivet som vanligt här: med bränder! Igår när vi for hem efter jobbet såg vi att det brann bakom bergen – där det inte bor så mycket folk. Och idag luktar det brandrök överallt! Stinker… Dom t.o.m. klagade över detta på radion imorse. Jag hoppas verkligen vi slipper fler bränder i vår närhet, det var så jobbigt förra gången, gick inte att andas och då var jag inte ens gravid!
Ha det bra!
Det är konstigt egentligen, hur man kan lyssna på en låt hundra gånger om, utan att egentligen fatta vad den betyder… Ta Uno Svenningssons musik. Dom har alla fina budskap. Jag gillar flera av hans texter… En heter ”Skymtar för en stund” och jag tänkte aldrig egentligen på vad det var han sjöng om, förrän jag för första gången fick höra mitt barns hjärta slå… I måndags, på ultraljudet, var första gången vi fick höra det lilla hjärtat slå…
Idag har jag hört ditt lilla hjärta slå.
Som en liten sol skiner du för mig.
Jag känner att jag lever och finns,
en del av mig finns ju där hos dig.Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.
Du är min längtan.
Du färgar mig med det under av ljus
som du sprider här hos oss.
Var har du varit förut?
Jag vet inte vad du kommer tycka nu,
om den värld du ska födas till.
Men du, jag vet att du är meningen.
Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.
Du är min längtan.
Du kommer snart att förstå
vilken märklig värld vi lever i,
att glädje och sorg går hand i hand,
att vi en gång ska skiljas åt.
Men du är så välkommen hit,
hem till vårt palats.
Till den värld som är vår,
som jag ska lära dig att älska
så mycket som det går.
Och jag skymtar för en stund,
ett litet leende från dig.
Jag skymtar för en stund,
att jag står med dig i mina armar.
Dagen, den kommer snart,
och jag längtar så efter dig nu!
Livet har sin gång,
i många, många år här till.
Du är min längtan.
Uno Svenningsson
