Skip to content

Once a child, always a child! :)

18 februari 2009

Alla har vi varit barn

a
Häromdagen åkte vi till El Monte för att ta avsked av en äldre man som plötsligt har dött av en hjärtattack. Min man har känt honom i 25 år och så sent som för ett par veckor sedan jobbade de tillsammans på vårt byggprojekt.

Det hölls en fin katolsk minnesgudstjänst i familjens hem, allt på spanska… Jag har varit med om en del katolska kyrkomöten som jag inte tyckte var nåt, men det här kändes speciellt. En otroligt fin präst som verkligen hade mycket värme, kärlek och ljus i sig och kring sig. Jag kunde förstå en del av det han sa och det hans fru senare sa, även om jag inte direkt kan prata spanska än.

Efteråt gick jag ut och pratade med barnen, dom är ju flytande på både engelska och spanska. Det satt nämligen en hel drös med ungar (de flesta var kusiner) utanför medan deras föräldrar pratade inomhus. En liten femårig tjej hade den minsta hundvalp jag någonsin har sett, den såg ut som ett yvigt vitt garnnystan! Den var så frusen och rädd stackarn och kröp djupt ner i den specialdesignade väskan för små fyrbenta varelser…

Så började en sjuårig pojke med två stora tandgluggar berätta om sig själv och ställde många frågor om vem jag var, hur jag träffade min man osv. Så undrade han om jag inte kunde spanska?? ”Joo”, sa jag och frågade ”Cómo se llama?” och han sa vad han hette. Så sa jag även på spanska vad jag hette och han utbrast, ”men sååå fint namn!” Då hördes plötsligt en liten röst på andra sidan bordet: ”My name is David!!” och han ställde sig stolt upp och tillade: ”I am his brother!!” Jag skrattade och tänkte för mig själv: oj, två konkurrerande bröder! En sexåring och en sjuåring (dom visade med fingrarna hur gamla de var). Jag kunde så väl se alla barnens personligheter, tänkte att snart en dag är de alla vuxna och kommer att göra allt det där som hör vuxenvärlden till. Men än så länge får de leka med datorspel och allt vad de hade där.

Lite senare var dom klara inne i huset och ”de vuxna” kom ut och drog sig mot bilarna. En efter en fick barnen skynda sig säga hej då, när dom märkte att just deras föräldrar for iväg. Det var lite märkligt, för ingen av föräldrarna sa till sina barn t.ex. Kom Lisa, nu åker vi, utan det fick de själva hålla koll på!

Hmm, är det såhär att vara barn?? tänkte jag. Den lilla flickan med hunden ropade: ”My parents are leaving now, I have to go!!” Jag som precis varit en del av barnens värld i minst trettio minuter, tyckte det kändes som att två helt olika världar möttes när ”de vuxna” kom ut.  Jag var ju själv tvungen att återigen befatta mig med den vuxna världen, trettio och fem år som jag är!

Nää, tacka vet jag barnens värld! 🙂lånad bild av lekande barn

One Comment leave one →
  1. 19 februari 2009 11:00

    Jo, visst är det samma kompis som du tänker på!!🙂 Lite kul att dom oxå fått tag i biljetter!!
    Förkylningsvirus har vi faktiskt klarat oss ifrån väldigt bra, sist vi var förkylda var för 1 år sen när vi kom hem från Thailand å det var väl den 20 feb. så det är ganska precis 1 år sen… Men än så har det inte brutit ut ordentligt bara svidande i näsa å hals å lite snuva… Hoppas hounungen fungerar!!!???
    Men vad skönt att ni slipper va sjuka.. För det är väl om möjligt ännu dyrare för er!!???
    Stor Kram, Maria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: