Skip to content

Vilket liv för ett litet liv i mitt liv… :)

14 juli 2009

KolibriJag hoppas verkligen det vänder snart med alla graviditetssymtom, för jag tycker inte om det här med att vara gravid… Jag har inte kunnat känna riktig glädje över och hunnit tänka på att vi snart ska få en familjemedlem pga hela tiden denna känsla av depression eller irritation, illamående, tvinga i sig ”äcklig” mat (jag som älskade choklad, testade igår och det var så vidrigt), kan inte spotta ut ordentligt efter tandborstning för då kommer maten ut också, eller om det är tom mage (händer snabbt att det blir tomt!!) så håller magen ändå på att försöka stöta ut innehåll i jämna vågor så man blir alldeles grinögd!

Och att sen försöka se normal och oberoende ut på jobbet, vara lika energisk som förut (but who are you kidding??!) hålla tårarna inne, så att jag verkligen får mitt efterlängtade fasta jobbkontrakt denna månad. Javisst, sa chefen igår, ingen annan sökanden hade de kvalifikationer jag har och att jag kan få den lön jag frågade om i ansökan (dvs densamma som nu, för en kollega sa elakt nog att jag borde räkna med 6 dollar mindre per timme än jag nu tjänar… Hon vet vad jag får i lön eftersom hon satte upp mig i systemet när jag kom hit och hon tyckte jag skulle ha lägre lön!).

Och det värsta av allt (??eller, det kan ju bli värre oxå..) är att jag gjorde bort mig rejält i trafiken imorse. Jag var snurrig i huvet redan innan jag satte mig i bilen, kändes som inget syre kom till hjärnan – allt blod skickas ju neråt magtrakterna just nu medan allt byggs upp inför en växande bebis…). Mådde illa och kände hur morgonkefiren rörde sig i magen. Chefen hade sagt åt mig att jag måste vara på jobben en viss tid, 8:30 och jag åkte i god tid. (Imorgon måste jag försöka få iväg kroppen med dubbelt så lång tid på mig att köra dit…) Jag var i högerfilen som går in i vänsterfilen och såg inte att en sheriff hade stoppat en bil just där. Bilen före mig smet direkt ut i trafiken till vänster och jag försökte göra detsamma. Jag märkte inte att min sidospegel tog vid i sheriffens bil när jag passerade.

Givetvis kom de efter mig med blinkade blåljus på, bad om körkört och registrering. Vi har inte lagt in den nya DMV registreringskortet i bilen eftersom vi flyttat och sånt, så det jag hade var en månad gammalt. Men nog vet jag att jag har betalat. Jag blev alldeles sönderstressad, skakade när jag skulle förklara att jag är gravid och inte helt där… Bad tusen gånger om ursäkt. Givetvis är den amerikanska polisen alltid bitsk och elak, det ingår i deras jobb tydligen. ”Brukar du alltid köra in i bilar??” och en massa andra nedlåtande kommentarer. Det var en man och en kvinna, men en mycket manlig kvinna, om vi säger så. Hon hade nog aldrig varit gravid. Hon frågade hur långt jag var gången, eftersom det syns ju ingen mage direkt på mig. ”Två månader”, sa jag, ”det är då man har illamående och yrsel”.

Sen när dom checkade mitt körkortsregister såg dom ju att jag hade inga tidigare förseelser och dom bestämde sig för att bara ge mig en varning. Mannen var lite mer överseende än kvinnan, han såg ut att ha levt med en gravid fru och vet hur virriga dom kan vara. Kvinnopolisen böjde tillbaka min sidospegel med kommentaren att jag härmed är varnad. Hon ifrågasatte vart jag jobbade, eftersom jag kört in i ett bostadsområde, men detta är ju bara en genväg till mitt jobb på andra sidan bergskullen.

Jag körde försiktigt från platsen och inom fem minuter hade jag parkerat utanför jobbet. Där storbölade jag, ringde upp maken och sa att ”allt det här beror helt och hållet på att jag är gravid, att jag inte fattar vad jag håller på med i trafiken!” Jag hade ingen egentlig stress, jag var ju ute i god tid och skulle hamnat på jobbet 10 minuter innan jag började, om jag inte gjort vad jag gjort. Helt borta… och jag känner mig såå ensam av nån anledning, för det är bara jag som har det såhär just nu. Mina andra gravida kompisar är mot slutet av sina graviditeter och de har hela tiden mått ok. Jag träffade dock på en tjej i kyrkan som är två månader längre gången än jag och väntar tvillingar. Hon berättade att hon spydde på jobbet osv, men hon har inte samma press som jag eftersom hon var fast anställd och inte behövde skyla graviditeten av oro att bli av med jobbchanser. Hon kunde berätta för dom direkt.

Jag önskar att när man mår såhär ska man inte behöva gå ut överhuvudtaget. Det känns så orättvist och så ensamt att inte vara 100% kapabel av det man normalt kan prestera (köra säkert är en av dem!) och sen försöka se normal ut. Jag vill ju inte förlora bebisen heller ju!

Vi sa faktiskt en bön vid köksbordet imorse innan jag skulle iväg imorse. Vi la speciellt till i bönen att vi ville att bebisen skulle känna sig välkommen till oss. Jag hade kökspersiennen uppdragen bara en decimeter upp, och när vi sagt amen kom en liten kolibri till fönstret, den höll sig stilla i luften precis så den kunde titta rakt in på oss genom den decimeterlånga springan och vi tittade på den och den kikade på oss innan den for iväg igen. Det kändes speciellt! Kolibris, som jag redan bloggat om förut, är dessutom min favoritfågel, jag älskar dom!

Nu ska jag gå över till cafeterian för lunch – jag hoppas jag klarar mig utan olyckor resten av dagen!🙂

Fortsättning följer…

2 kommentarer leave one →
  1. 15 juli 2009 06:46

    Oj,oj, det var värst vad du råkar ut för!! Jag blev ju stoppad av en stor biffig sheriff i Texas å det var inge kul alls. Han var lite stroppig men sen när han lixom insåg att jag var från Sverige å att jag typ satt å grinade i bilen så fick jag åka iväg med en varning…
    Du ska se att det kommer bli bättre framöver!?? Det enda rådet jag kan ge är att försöka ta det lugnt å vila å göra det bästa av rådande omständigheter!!
    Kramen, Maria

  2. 16 juli 2009 06:22

    Ja, ibland kan graviditetssymptom få oanade konsekvenser… när jag väntade flickorna kräktes jag de fem första månaderna… kunde ibland få behålla mineralvatten… inget annat… men gaviscon tuggtabletter funkade när kräkattackerna satte igång som värst… blev liksom som ett lock på magen så det inte gick att kräkas -kanonbra!

    Sedan finns det illamående tabletter (vet inte vad ni har där borta men i Sverige heter de i alla fall Postafen), men de funkade inte på mig eftersom jag blev helt avdäckad i två dygn av dem…

    Vissa säger även att man skall äta lite men tätt för att underlätta illamåendet, men när man väntar tvillingar så spelar det ingen roll… så mycket hormoner i omlopp att inget hjälper… bara att härda ut…

    tack för din kommentar hos mig också!:.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: