Släkten är bäst!

Jag önskar att jag hade mer tid och ro att ägna mig åt släktforskning. Det finns otroligt mycket att lära sig via ens förfäder.

Jag började en gång när jag var student i Göteborg. Det visade sig att min mormors kusin Ernst Gavelin hade gjort ett rejält släktforskningsarbete i mormors släkt och han skickade över CD-skivor och ett ganska tjockt häfte med namn, födelsedata och berättelser om mina förfäder. Han dog inte så långt därefter, tråkigt nog, och jag är tacksam att jag fick lära mig åtminstone lite genom honom. (Här är en länk med många intressanta berättelser ända ner till 1500-talet, som han har forskat fram!)

Jag försökte mig på att googla på några namn i häftet, och döm om min förvåning när jag hittar en avlägsen släkting i min egen ålder som har samma förfader som jag själv. Han hade t.o.m. lagt in mitt och brorsans namn sist i ett av de många leden, fast utan födelsedatum vill jag minnas. På dennes hemsida hittar jag också intressanta berättelser, bland annat om en släkting på min mormors morfars sida som emigrerade till USA på 1800-talet.

Hans berättelse är ledsam men också speciell. Han lämnade fru och barn i Sverige för att se om han kunde skapa sig och familjen ett bättre liv i Minnesota. Tyvärr var det inte det guld och gröna skogar som han hade hoppats på, så han bestämde sig för att åka hem igen. Han tog olika jobb för att kunna betala båtbiljetten hem men ingenting avlönades i pengar utan bara i kläder och mat och liknande. Så efter ett par månader fick han skriva och be om pengar ifrån vänner och släkt i Sverige för att kunna ta sig hem. Efter ytterligare en tid lyckades hans släkt och vänner skrapa ihop pengar att skicka över till honom i Minnesota. Han emottog pengarna med glädje, skrev ett brev tillbaka att han fått dem och att han skulle åka med nästa båt. Familjen fick brevet och såg fram emot hans återkomst till Sverige.

Där tog det stopp… Ryktet måste ha gått snabbt, att det befann sig en man i byn som hade så mycket pengar på sig att han kunde åka till Europa! Pengar var ju dessutom en bristvara bland alla emigranter. Min förfader överfölls brutalt av okända män, som inte bara tog hans pengar utan även hans dyrbara liv…

Samma natt fick min förfaders bäste vän, han som hade skickat över pengarna, en dröm. I drömmen såg han min förfader som var ledsen och uppmanade dem att inte vänta på honom för han skulle inte komma hem då han inte levde längre. Vännen frågade, ”varför?” men fick bara samma sak till svar igen. Efter en tid anlände brev till Sverige, sända från olika personer, som alla beskrev samma grymma öde som hade gått honom till mötes. Hans vän förstod då, att det var sant det han hade drömt.

Jag kan inte mer än instämma i det som släkt- och bygdeforskaren Vera Pettersson, Sundbyberg, skrev i ett brev till min mormors kusin Gavelin, år 1999:

”Man får ofta frågan om man har träffat på några ”fina” människor när folk får höra att man håller på med det här (släktforskning). Vadå fina? Jag tycker att dessa strävsamma människor som kämpade för att överleva är det finaste man kan tänka sig”.